Nu har det snart gått 3 veckor sedan allt rasade samman..

Jag har lyckats blockera alla tankar och känslor enda fram till nu. Eller har jag helt enkelt varit i chocktillstånd de senaste veckorna (?) Alla bearbetar vi saker olika, men jag har ju faktiskt mått förvånansvärt bra.

Har man blivit så duktig på att slå bort tankar och stänga av känslor när det blir för jobbigt och för svårt att klara av.

Men har jag egentligen bearbetat, accepterat och gått vidare? Eller har jag bara lurat hjärnan till att må bra, har jag bara skjutit upp det hela..

Att bli så sviken och lurad av den man älskat mest av allt måste ju sätta sina spår.
Eller så är det så enkelt som jag tidigare sagt, att det kändes som en lättnad när man fick reda på det, att man äntligen fick ett riktigt "avslut", att man hittade en klar och tydlig väg ut.

Men iaf, sakta men säkert kommer tankarna smygandes en efter en och det blir svårare och svårare att slå bort dem. Minnen, en blick, ett leende, en känsla, saker som blivit sagt, saker som har hänt, glädje.
NEJ FAAAN!! jag vägrar tänka positiva saker gällande denna människa!! Tänker fortsätta intala mig själv att allting enda från dag 1 bara varit lögner och FALSKHET :@

Jag är så oerhört tacksam för att jag har mina vänner och min familj, och det är dem jag har valt att lägga min tid och energi på! Och det kommer jag fortsätta göra framöver.

Det är ensamheten som gör sig påmind ikväll, det måste vara därför man är lite nere. Det var först nu det slog mig att jag faktiskt lever själv. Jag hatar att vara ensam och framför allt att sova själv..
Men jag vet att det är nödvändligt! Jag måste klara av att leva ensam med mig själv innan jag klarar av att leva tillsammans med någon.

Fast en sovkamrat borde man väl kunna ha ändå,  Eller (?) :O

Sådär då har man fått skrivit av sig lite. Nu är det tack och godnatt!